lördag 20 februari 2021

Västra Tommarps kyrkas hemligheter

 

Västra Tommarps kyrka strax norr om Trelleborg bär på en spännande historia. Den är uppförd på en mycket fornlämningsrik jord. Det har funnits bosättningar i området redan på stenåldern och trakten har genom årtusenden varit en mycket viktig odlings-och handelsregion. Man talar än idag om det rika Söderslätt, som med sina goda jordar har försett det övriga riket med grödor.

Stenkyrkan uppfördes under 1100-talet med långhus, kor och halvrund absid. Om tornet uppfördes samtidigt eller något senare under romansk tid är oklart. Under medeltiden tillkom ett vapenhus på södra sidan och tornet försågs med trappstegsgavlar. 

Omkring år 1600 murades renässansgavlar på kor och långhus. År 1890 revs tornets trappstegsgavlar och istället byggdes en tornhuv med svängda takfall för att harmoniera med renässansgavlarna. Åren 1901-02 genomgick kyrkan en omfattande restaurering under ledning av domkyrkoarkitekten Theodor Wåhlin. 

När kyrkan byggdes var den invändigt försedd med ett platt innertak eller eventuellt en öppen takstol. De valv som idag finns i långhuset slogs först på 1400-talet. 

Det som slår besökaren idag när hen träder in i kyrkorummet är det rikt dekorerade koret med sin absid och det platta kassettaket. Vid den omfattande restaureringen 1901-02 framkom romanska kalkmålningar under de senare kalkskikten. Målningarnas existens var kända redan på 1890-talet, men ingenting hade då tagits fram nere i kyrkan. Däremot hade man sett rester av målningar på kyrkans vind. Otto Rydbeck dokumenterade genom fotografier och akvareller de rester som man nu återfann. I rapporter kring diskussionerna om målningarna framgår det att man tyckte att resterna var för fragmentariska och det fanns inget intresse från församlingen att ha dem framme och restaurera dem. Men mönstren och färgerna imponerade på alla inblandade och Theodor Wåhlin drev igenom förslaget att göra en gestaltning av det tidigare romanska koret. Detta ledde till att det kryssvalv som tillkommit på 1400-talet revs och man skapade det nuvarande kassettaket. Det var tanken om medeltiden som förhärskade. Idén om att återföra kyrkans kor till den romanska känslan, därför skulle ett kassetttak  harmoniera med den "rekonstruktion" av målningarna som man utförde i kor och absid. Tanken är intressant och mycket typisk för sin tid. Hela den lilla sockenkyrkan idag vittnar om en enhetlig "tanke om medeltiden", vilken har betydande kulturhistoriskt värde idag. 

Fotografier från RAÄ bildarkiv Kringla visar bl.a Otto Rydbecks foton från 1901 års arbeten.




















Bilderna visar hur korvalvet har rivits och rester av de romanska målningarna, vilka daterades till 1100-talets mitt skymtar fram. Rydbeck gjorde även akvareller av olika motivdetaljer och dessa fick sedan fungera som inspiration till de nuvarande målningarna.

Det finns inga notiser om att man observerat några andra kalkmålningar i korvalvet som revs. Inte heller i långhuset. Valven där var omkalkade i flera omgångar och man valde att knacka ned några skikt innan man putsade om kappor, ribbor och väggar för att sedan
utföra den nya gestaltningen. 





































Valv och väggar dekormålades av firman  Berggrens efterträdare i Malmö.
Framförallt de romanska bårderna med sina blad- och slingerornament fick gå igen i utsmyckningen av det nya kyrkorummet. 
Väggarna försågs med kvaderstensimitationer och valven och fönsternischerna smyckades med växtslingor.
I absiden målades den tonande Kristus med de fyra evangelissymbolerna svävande runt mandorlan. Ärkeänglar och profeter finns också återgivna.
Men på vinden finns rester av 1100-talsmålningarna kvar längst upp på triumfbågens vägg. Och det som är än mer intressant är den utsmyckning som återfinns längst upp på långhusväggen i norr. Det är en ristad dekoration som troligen är ännu äldre än den målade på triumfväggen!
Ristningen är gjord i form av halvcirklar i färsk puts. Halvcirklarna följer efter varandra på en horisontell linje och möts nedtill i en triangelspets. Ytan har kalkats med putsen forfarande varit färsk och sedan har man i den halvtorra putsytan skrapat fram en skrovlig yta i trianglarna. Det är ett klassiskt exempel på den teknik som kallas scrafitto och som är vanligt förekommande i fasaddekorationer under århundraden. Dekoren har alltså gjorts alldeles i samband med att kyrkans murar har putsats. Troligen innan man hunnit få dit målare som kunnat dekorera kyrkorummet med figurscener och bårder.
Ristad bårddekoration på norra långhusmuren. Foto: Hanna Eriksson





























Rester av kalkmålning på triumfväggens västra sida, ut mot långhuset. Foto: Hanna Eriksson





























På 1970-talet skedde så nästa större omgestaltning av kyrkorummet. Man valde då att behålla målningarna i koret, men valvmålningarna i långhuset målades över med en sandfärgad plastfärg. Även bänkarna målades om. Fönsternischernas bladslingor sparades, men behövde till stora delar restaureras.
Plastfärg i en miljö som under lång tid har haft återkommande problem med fukt är sällan en bra kombination och under inledningen av 2021 genomgår kyrkan åter igen en större restaurering där bl.a plastfärgen i valven och på väggarna skrapas ned för att ersättas med en mer diffusionsöppen färgtyp. När arbetet startade i långhusvalven upptäckte man att den omputsning i kalkbruk som Theodor Wåhlin hade låtit göra på sina ställen satt mycket dåligt. Putsen hotade att lossna i stora kakor. Det fanns ingen annan möjlighet än att partiellt avlägsna skiktet. 
Det var i detta skede som kyrkan avslöjade ännu en hemlighet:
1400-talsvalven blottade i öster sina fantastiska kalkmålningar. Dateringen förefaller vara sent 1400-tal eller runt 1500.





































Målningarna låg anmärkningsvärt välbevarade under puts- och kalkskikt. Putsskiktet släppte i stora sjok och det var som att målningarna själva ville bli synliga igen. 
Motiven är i huvudsak Maria, Kristus och de heliga nordiska kungarna Olof, Knut och Erik.
I östra kappans norra svikel ser vi Set som gravlägger Adam. Han förser honom med frön från Livets träd. Fröna växter sedan upp till det stora träd som tusentals år senare korset till Kristus tillverkas av vid hans korsfästelse.






































I den norra kappan är Maria avbildad med sju svärd som genomborrar hennes hjärta, en symbol för hennes sju smärtor. Den svepte Kristus ligger i hennes knä i en Pietá-framställning.
På sin vänstra sida har hon Kristus vid korset med sina pinoredskap i handen och hålen efter spikarna väl synliga med blodet strömmande längs kroppen. Mellan dem finns en liten knäböjande man med radband i händerna, vilka lyfts upp i en bedjande gest mot Maria. Mannen förefaller ha lagt sin huvudbonad på marken och han blottar ett imponerande hårsvall. Kläderdäkten är enkel, men han har fina skor på fötterna. Det förefaller troligt att det är en person som företagit en pilgrimsvandring. Kanske kan det vara finansiären av utsmyckningarna?






































På Marias högra sida finns resterna av den helige kung Erik, Svearnas skyddshelgon.
Han är ung, försedd med både krona och gloria och ett långt svärd vilar mot hans högra axel.
Runt klingans spets finns franska liljor, vilket är ett av hans kännetecken.






































I den västra kappan på norra sidan återfinns den kung som kan vara svår att skilja från St Erik gällande gestaltning; Olof den Helige, norrmännens skyddshelgon. Han är avbildad i imponerande rustning med mantel, har också försetts med krona dock utan gloria. Han håller en pokal i högra handen och en imponerande yxa i vänstra.
Han trampar på ett odjur försett med människohuvud och krona. Det är symbolen för Olofs hedniska förflutna. Olof var den förste kungen att bli helgonförklarad och hans tidiga år var han trogen de gamla asagudarna.
Under denna framställning återfinner vi två flygande gråsvarta fåglar med kraftiga näbbar. De förefaller äta på någonting. De är kopplade till ett föremål som nästan ser ut som en bur på vars botten det förfaller sitta ytterligare en liten figur. Vad detta är är inte klarlagt än. Det skulle kunna vara Olof och legenden om trollet Skalle som han håller fjättrad under sin tron, men det kan också vara en symbol för nattvarden. 
Detta kommer att undersökas närmare i takt med att dokumentationen av målningarna fortsätter.
Mitt emot Sankt Olof finns de få resterna av Sankt Knut med sin långa lans.

Maria är återigen avbildad i den östra kappan, där i form av Maria Immacolata - den obefläckade Maria. Hon står på en halvmåne, omgiven av en strålkrans och med Jesusbarnet på sin högra arm. Jesusbarnet griper glatt tag i henne halskedja. I sin vänstra hand håller hon ett äpple. Troligen syftar detta på Maria som "den andra Eva".





































Att finna så här välbevarade kalkmålningar är ovanligt. Det krävs konservatorsinsats för att laga upp sprickor, undersöka saltvittrade tegelstenar, konsolidera sköra kalkskikt och genomföra en lätt rengöring.
Arbetet med Västra Tommarps kyrka kommer att pågå under våren och vi kommer att lägga upp mer information om detta projekt även på Instagram och Facebook.
Följ arbetet där!

Och tack till Trelleborgs Allehanda, som under den första lite förvirrade dagen när allt var nyupptäckt och fortfarande under tolkning, kom förbi och skrev om dessa unika målningar.










































































  



SVT Skåne i Finja kyrka


Arbetet i Finja går vidare och för ett par veckor sedan hade vi besök av SVT Skåne som gjorde ett fint litet inslag om kyrkans målningar.

Vi håller nu på med upplagning av skador och ersätter vissa äldre lagningar som bidragit till skadebilden av målningarna. Det handlar om bl.a om lagningar som är för hårt bearbetade i sin ytstruktur och därmed har gjort att salter har transporterats ut i originalputsen istället. Dessa lagningar undersöks noga och ersätts med nya där det är behövligt av bevarandemässiga skäl. Ersättningsbruket blandas av Ignabergakalk och sand från lokalt sandtag i Vä-trakten. Detta för att få ett kalkbruk som  är så likt originalbruket som möjligt. Målet är att om framtida saltvandringar uppstår så skall salter fällas ut i lagningsbruket och inte i originalbruket. Därför är murarmästare Henrik Nilssons kunnighet av kalkbrukets sammansättning och bearbetning av största vikt.

Lagningarna tonas sedan in med en grundkalk som pigmenteras för att stämma överrens med bakgrundstonen i målningarna. Efter detta läggs streckade retuscher i sk trateggio-teknik. Detta för att ögat inte ska störas av ljusare fläckar i målningarna vid läsandet av motiven. 

Titta gärna på inslaget i SVT här!

Finjas kalkmålningar

Retuschering av östra väggen



Retuschering av östra väggen